Jag vet mycket väl att om jag går ner för mycket finns risken att jag dör.

Men ärligt, vem skulle bry sig, vem skulle gråta på min begravning?

Förlåt för mitt senaste inlägg, skulle till skolan och var alldeles för besviken på mig själv för att kunna berätta just då.

Jag berättade alltså inte för B om mina ätstörningar eller vad fan jag ska kalla det, trots att hon antagligen skulle förstå bäst pga hennes syrra.

Fast det känns lite som om jag sviker henne just på grund av hennes syrra, vi som snackat så många gånger om att aldrig tänka så och så gör jag det!
Idag försökte jag spy igen, och trots att det inte kom upp något, kände jag mig bättre efteråt, smalare på något vis, vad kommer hända när att bara försöka inte längre räcker för att jag ska känna mig smal?

Jag berättade det inte

Det är allt jag orkar/hinner skriva just nu.

Hann inte skriva om dag 2 och 3, så det kommer nu istället.

Lunch dag 2: lite ris, två gurkskivor och ett glas vatten.

Lunch dag 3: Två potatisar och vatten, men sedan så frossade jag på kvällen. McDonalds mat till middag, sen var det tjejkväll och då blev det godis och läsk!

På tjejkvällen började även mina vänner prata om anorexia och bulimi, korkad som jag är, delade jag med mig av massor av information, nästan lika mycket som min kompis vars storasyster hade ana förut!

Jag skruvade besvärat på mig när de frågade hur jag kunde veta att man gick ner 10% fler kalorier om man sitter rakt än böjt och att om man dricker citronvatten så kurrar magen mindre. Jag visste inte vad jag skulle svara, jag kunde bara inte berätta för alla hur det verkligen är!

Ikväll kommer kanske B (hon vars storasyster var ana) att sova över, jag tror jag ska berätta för henne, det känns som jag behöver det, vad tycker ni?

Ska jag berätta?

(Den här bilden beskriver exakt hur jag känner mig.)

Min ''diet'' idag, dag 1, har gått bra, till lunch åt jag bara två gurkskivor och lite ris! (*STOLT*)

Matte-provet gick helt okej, tror jag, man vet aldrig, när det känns bra går det skitdåligt och tvärt om.

Efter skolan hade jag balett och min lärare klagade inte på mig en enda  gång, snarare berömde mig! (För mina fötter blandannat ''Du har så fina fötter'' förklaring; jag har gummifötter och kan typ sträcka, spänna och böja dem hursomhelst. ;P)

Enda problemet idag är väl att jag saknar att känna någon nära, jag trodde jag gillade en person, som jag aldrig träffat, men sen kommer mamma och pappa och säger att jag inte får kära ner mig i ett ''emo-kidd'', skämtsamt men i alla fall, och när jag berättar det för personen i fråga blir han jättearg, inte bara på mina föräldrar utan mig också! (Jag fattar inte varför?)

Varför finns det ingen där ute som kan förstå mig, som jag inte behöver ljuga för och som orkar lyssna?!

Nu ska jag gå och lägga mig, har varit uppe alldeles för länge med tanke på att jag sov 3 timmar i natt och har ma-prov imorgon. *suck*

Önska mig lycka till! (I will need it...)

mitt matschema över dem tre närmaste dagarna:

Frukost: 1 eller 2 mackor, helst en men beror på när jag har lunch (magen får inte kurra för mkt...) té.

lunch: Nästan ingenting, sallad, och lite ris (kanske) vatten.

middag: Eftersom den äts med min familj ska jag äta lite men ändå mindre än vanligt.

Bra va? Om jag följer det schemat  så kommer jag gå ner och kanske fortsätta följa det efter dem här tre dagarna!

Då kanske jag blir lika smal som mary-kate och ashley olsen! <3

kram

Tillbaka till sthlm, woho, hela new york resan var en enda stor svacka. Åt hur mycket mat som helst och på lördagen mådde jag så illa att jag behövde spy. Stoppade fingrarna i halsen, vem kunde ana att min spy-med-flit-debut skulle ske en lördag i new york? ;P

Mamma och pappa hävdade att det var matförgiftning, själv tror jag snarare att illamåendet berodde på att jag ätit så mycket mat som jag egentligen inte ville ha.

Idag var det skola, hela min skola är egentligen en fantastisk plats för thinspiration, det finns så många smala tjejer att jag måste hela tiden påminna mig själv om att inte stirra för mycket.

*suck*

Kampen till en smal kropp är svår, men jag ska fan klara den!

Kram