Jag har börjat höra den där rösten som så många kallar Ana, men det är svårt att urskilja om det verkligen är den eller mina egna tankar, den är svag men påverkar mig.

Åt TVÅ mackor till frukost, så rädd blev jag, och för varje tugga skrek rösten i protest.

Jag vill inte det här, egentligen, jag har bara fastnat i något som är för stort och svårt för mig att lyckas bli av med på egen hand.

Jag vet att jag skrev i mitt tidigare inlägg att det har blivit bättre, men det var nog inte helt sant, i alla fall stämmer det inte in på mig längre.

Det har snarare blivit sämre!

Jag tränar mer än någonsin, jag pushar mig själv till den yttersta kanten och mitt näringsintag är så litet att jag ständigt går hungrig.

Dock är jag säker på att jag kan sluta, pratade med H igen om det, vi har en deal, om jag går ner till under 42 kg får hon prata med mina föräldrar.

Och mitt mål är trotsallt bara 43 kg.