Vi kommer alla att dö någon gång, jag gör det bara lite tidigare och på ett annat sätt.

Jag vet att jag dör genom att svälta mig själv, men jag kommer i alla fall få plats i min kista.

Idag var det potatisbullar till lunch, jag åt, och åt, och åt, frosseri frossera.

Sen hann jag inte till toan för att försöka spy (Jag har kommit på att jag kan använda en penna som kräkpinne istället för tandborsten, ser mindre misstänkt ut.) för vi hade bråttom till Gympan. På gympan var det styrketräning, bra där kära gympalärare, nu får jag extra träning och kan gå ner ännu mer!

Fortfarande, vill ni få reda på min vikt?/midjemått?/andra mått?

 Vill ni få reda på min vikt? Så ni slipper gissa?

Dagen: Frosseri, glömde kräkpinnen hemma, illa illa, blev triggad att äta mer när jag såg den goda skollunchen, sedan triggad att spy när jag såg en vän till mig som är längre än vad jag är men väger mindre, försökte stoppa fingrarna i halsen och spy, gick inte, misslyckande.

Kan man börja darra och tappa saker väldigt lätt om man får i sig för lite mat?

Det låter så fel, men det enda jag fått kommentarer om dem senaste åren är ''du är så smal'', ''Jag vill ha din mage, den är så platt!'', och ''skiiiit, kan inte jag få dina ben?!'', vilket gör mig både glad och triggar mig att gå ner ännu mer!

Jag vill påpeka några saker, jag har inga problem med att andra är lite ''större'' och har något att ''ta i'', det är bara det att jag själv inte vill ha det!

Eller, jo, jag skulle inte ha något emot det, eftersom jag fått höra att det är dem som har det som får flest killar och just nu vill jag inte något hellre än att bli älskad! Okej, jag är väl inte direkt oälskad, jag ahr mina små ''beundrare'', men de som jag verkligen gillar visar inget intresse tillbaka!

Allt jag gör är att såra människor, och jag vet inte hur jag ska sluta.

Ibland undrar jag varför ingen märker något, varför undrar ingen varför jag alltid går in på toaletten efter maten och inte kommer ut efter cirka 5 minuter? Eller, de kanske undrar, men varför säger de inget till mig! Varför försöker de inte få mig att sluta, varför försöker ingen hjälpa mig?!

Jag vet inte längre vad jag vill, jag vill gå ner och bli smal men samtidigt vill jag bara äta så mycket jag orkar tills jag spyr!

Det är nästan så att jag gråter av frustrering, men när min mamma frågar om det varit bra i skolan idag, nickar och ler jag ''visst, det var kul.'' när ingen dag i mitt liv har varit ''kul'' de senaste tre veckorna!

Det har funnits bra dagar, och dåliga, men inga ''kul'' dagar.

Jag vågade inte, förstås, blev ett mesigt nytt diskussionsämne där jag ber medlemmar på Bris hemsida hjälpa mig med mitt problem, eller åtminstone säga om jag är tjock... Jag är så jävla feg!

Men det är som Placebo sjunger i Because I want you ''Don't give up on the dream, don't give up on the wanting.'' och det jag vill ha, min dröm, är att bli smalare.

Jag funderar på att ringa till bris och snacka, det är ju gratis terapi liksom. Nu vore ett utmärkt tillfälle eftersom min mamma och pappa ej är hemma. Frågan är bara om jag kan ringa och snacka med dem och ätstörningar, kommer dem förstå och kommer jag att våga?