Ett litet kort inlägg innan jag börjar med fysikläxan;

Jag fick nyss höra att min bästa kompis åt en hamburgare, och jag kände mig lite äcklad!

Jag vet inte om jag ska se det som en framgång eller kanske ett varningstecken?

Nu ska jag verkligen plugga, eller, i alla fall försöka.

Mamma och pappa bara bråkar hela tiden, så jävla jobbigt, dem bryr sig inte ens om ifall jag är i närheten! TROTS ATT JAG SAGT ÅT DEM ATT INTE BRÅKA NÄR JAG ÄR MED!

Ibland vill jag till och med att de ska skiljas, då skulle jag slippa behöva hålla för öronen och så skulle dem ha mindre koll på mitt liv.

Nej, nu ska jag plugga fysik.

Ha det bra!

Alla säger att lycka inte har något att göra med hur man ser ut, men det gör det! (I alla fall för mig) För ett halvårsedan, när jag försökte gå ner i vikt första gången,  gick jag ner 3 kg, och det gjorde mig så glad när jag såg hur vågen visade ett kg mindre!

Jag vet att jag inte är ''fet'', och jag är inte ''mullig'', men jag kan inte skaka av mig tanken på att jag börjar få en liten ölmage, att bilringarna som syns när jag sitter böjt kommer finnas där när jag sitter rakt också om jag inte går ner.

Jag läste någon stans att man förlorar 10% fler kalorier om man sitter rakt än böjt, stämmer det? Isåfall är det väl bra att jag går på balett. Haha.

Perfection...

Nu är jag tillbaka från min springrunda, 2,5 km, men jag gick typ 1,5 km XD

fast jag sprang skitsnabbt den km jag sprang.

Orkade inte springa 5 km, var helt slut, min kondition har blivit så dålig under sommaren.

Har precis gjort klart matteläxan, repetition från 8an men jag fattar ändå ingenting. Matte är inte direkt mitt favoritämne...

Förtillfället dricker jag H2o med citron i, det är gott och dämpar hungern.

Tänkte strunta i lunch idag, det skulle funkat eftersom mamma och pappa skulle på brunch, men mamma blev sjuk så pappa åkte ensam.

Så jag kommer behöva käka, annars skulle mamma börja undra och kanske skulle hon säga sådär som hon gjorde för ett halvår sedan ''Jag vet att du kräks.'' När allt jag gjorde var att banta, JAG KRÄKTES INTE!

Nu när jag sovit på saken, och försökt lugna mig själv, har jag kommit fram till att jag kanske inte alls är påväg att utveckla en ätstörning. Jag vill bara gå ner några kilo, typ komma till 43-45 kg.

Så nu ska jag snart ut och springa 2,5 km, kanske springer 5, om jag orkar.

Ge mig deras kroppar!

Jag ler, falskt, men tillräckligt äkta för att ni inte ska se att leendet inte når mina ögon. Jag mådde bättre ett tag, men ni bröt ner mig igen. Trodde jag var starkare nu, fått bättre självförtroende och allt, men tankarna på att försvinna har redan kommit tillbaka.

Jag skyller inte allt på er, men om ni bara lyssnade kanske det aldrig gått så långt...

Texten är skriven av mig, den handlar inte om ätstörningar eller något sådant, den handlar om hur dåligt jag mår ibland, och hur nästan ingen ser, och de som ser, vågar inget göra.

Tack lena för din söta kommentar, även fast jag har svårt att hålla med dig.

kunde inte gå in på din blogg av någon konstig anledning och skriva mitt svar där, men hoppas du ser det här.

KRAM! <3

(Jag tycker faktiskt min mage putar lite utåt, förlåt att jag klagar, behöver skriva av mig.)